På bilden ser ni min fjordhäst med en arbetssele med tillhörande baksele. Jag tar för mig delarna nu bit för bit. Om ni vill se bilden i hela dens storlek klickar ni här och bilden öppnar sig. Vill ni se bilden i ett nytt fönster kan ni högerklicka och välja "öppna i nytt fönster", eller ni kan hålla inne tangenten Shift (den för att få en stor bokstav) samtidig som ni klickar på bildlänken.

1: Övre lokrem med nackputa. Nackputan är för att den övre lokremmen inte skal skava sig in i nacken på hästen, samt bli mer bekvämt över nacken. Övre lokremmen håller ihop lokorna över nacken som namnet säger.

2: Bossor (fasta). På denna arbetsselen är bossorna fasta, alltså monterat fast i lokorna. På dom rejäla arbets-selarna har du en lös bossring i trelagsläder i stället, samt lokor i rent trä utan stoppning. Detta är att föredra för riktigt tunga lass eller mycket lång tids arbete (typ full dag), men denna form av arbetssele duger utmärkt för några timmars vagn eller harv.

Fasta bossor är mycket använt till lättare arbets-selar/selar för tyngre vagnar samt finselar för släde och gigg. Då är det ett lager läder över stoppning av tagel eller undantagsvis ylle. I regeln används tagel då detta inte komprimmeras så mycket som ylle gör över tid, alltså tappar det inte passformen så lätt.

3: lokor. Dessa är i trä, med hål eller beslag till övre/nedre lokrem.

Skall nämnas att brevid dessa, samt brösta och giggsele (som jag kommer ta för mig i egen artikel) finns även något som kallas coller-sele. På en coller-sele är mycket likt med en loksele, men lokorna är inte lösa. Dom är format i en ring, som en bossring, bara med både trä och polstring som på lokor med fasta bossor. Dessa kan inte ställas överhuvudtaget och måste måttanpassas till varje häst, men ser mycket snyggare ut än vanliga lokor gör och används ofta på riktig fina selar. Det finns även något kallat halv-coller som då är öppningsbara på undersidan och därmed kan ställas litegrann, men det är fortfarande inte ett alternativ för dom som har fler hästar och fåtal selar.

I gamla dagar hade dom riktig fina stallarna en coller-sele till varje körhäst, nogrant anpassat denna hästen, men medelsvenssons i dag har inte råd med att ha en sele för den musklade, en for den omusklade och en mitt i mellan. Man väljer då att ha mer ställbara selar som brösta, giggsele, Maraton, trav eller lok-sele i stället.

4: Söljstycke, används att fästa snedremmen till.

5: Snedrem. Snedremmens funktion var att lokorna och bossan inte skulle halka ner över huvudet på hästen när den får äta, så dessa skal gjärna vara lagom lösa så hästen kan röra huvudet fritt. Dom har inte någon bärande funktion i processen att dra vagnen, och är till för  bekvämlighet samt säkerhet. En häst som plötsligen får bossorna över huvudet när den böjer huvudet är ju mer benägen att skärras än en som inte får det exempelvis.

6: Dragläder. Dessa är nästan alltid i trelags läder på en arbetssele som detta. Det kan vara tvålagsläder på finseler, marathonselar, och armé-selar, men det är mycket vanligt med trelags även här. Detta är den remmen som tillsammans med lokorna och bossan drar lasset när hästen går framåt. Bossorna lutar mot övergången mellan hals och axel, och dragremmerna slutar ju i dragringen där skaklarna fästes, så hela tyngden ligger här. Detta är viktiga delar att se över regelbundet och smörja ofta så spänsten finns kvar. Många arbetsselar har justerbara dragläder med ett rejält spänne, andra har fasta så dom inte är ställbara.

7: nedre lokrem, håller ihop lokorna nedtill. Vanligt på finselar är att man har en enkelsydd rem som går genom ett hål på båda sidor, på rejäla arbetsselar har man oftast en hake så man inte ens behöver spänna upp remmen där.

8: Däckelputa. Dessa är ofta i trä på arbetsselar, finpolerat så dom är glatta, svagt avrundade för att passa in strax bakom manken. I vissa fall har man stoppade däckelputor, då stoppat med tagel, men det var mer vanligt att man gjorde en löstagbar däckelputa i ylle eller fårpäls.

9: Däckelbågen. På en riktig arbetssele är denna i stål, men den kan även vara en mjuk i flerlags läder. Enbart en gång har jag sett en finsele med däckelbåge i trä. Denna stabiliserar selen över hästens rygg och fördelar trycket som denna får av vikten på vagnen. Därmed bär den även upp vagnens vikt vid enbet.

10: Däckel tömring. Rätt självförklarande, här går tömmarna genom.

11: Uppfäste-ring/uppkäksring. Här fäster man rem från tränset till selen om man vill hindra att hästen kan sätta ner huvudet, dock har jag aldrig användt den själv som annat än upphäng för tömmarna när den hänger på selhängarn sin.. . På finselarna blev dessa ofta använd för att få hästens upp huvud och krökt med inspänningstyglar.

12: Upphållsrem, håller upp dragläderna så det inte hänger ned brevid hästens ben och hindrar rörelsesfriheten.

13: Ryggstycke Går bak till svanskappan, ett hinder för selen att halka fram i nedförsbacke när vagnen hänger i selen. På arbetsselar är det vanligt att detta är ända form av "baksele", plog och harv har det inte med att siga fram, och hövagnarna hade broms oftast. Dock anser jag fortfarande att baksele är en nödvändighet av säkerhets-skäl, det är en billig åtgjärd för att undvika problem och skador.

14: Dragring med beslag, med ringläder bak. I denna fästes draglinorna samt att vagn eller släp fästes i denna.

15: Seltamp, seltunga. Kärt barn har många namn. I denna fäster man skaklarna. Seltampen kan vara i läder som på denna, dom rejäla arbetsselerna  har en platt seltamp i metall eller en oval ring.
Det finns hål till Sikel eller selpinnorna.

16: Däckelgjorden. Däckelgjordstroppen är på andra sidan. Däckelgjordstroppen är den med hål i, gjorden har spännet på. Denna fästes intill buken, och är den som stabiliserar däckelbågen så att denna inte halkar runt. Du behöver inte tajta till denna lika hårt som en sadelgjord, men du kan dra åt något hål så däckeln ligger stadigt.

17: Bukgjorden. Bukgjordstroppen är även den på andra sidan.
Bukgjordens funktion är att fånga upp vagnens rörelser så hästen inte blir bränd på bogen av rörelserna som selen får av vagnen. Bukgjorden skal därav vara lösare än däckelgjorden, man säger att en knuten näve skall komma in mellan häst och sele så det finns frihet för vagn och häst. Jag har sett bukgjordar som är ställbara på båda sider för större anpassningsfrihet, samma med däckelgjorden.

18: Svanskappan. Rätt självförklarande, fäster ryggstycket runt svansroten.

Bakselen:

19: Hindertyg, bakrem eller rumprem. I nedförsbacke är det denna som hjälper hästen att bromsa vagnen, så denna skal inte ligga lika lågt ner på rumpan som en slagrem. Hindertyget skal inte hindra hästens naturliga rörelsesmönster när hästen skrittar, travar eller galopperar, bara hjälpa hästen att bromsa vagnen.

20: Bakläderrem. Dessa fäster bakselen till framselen, och hjälper till att stabilisera den.

21: Ländstycke, bärstycke eller ländupphållsrem. denna remmen håller hindertyget upp så det inte halkar ner. Denna kan vara två separata remmar som korsas, en rem som är splittrad som den är på denna selen, eller en kombination av båda där du har långa justerbara remmar fäst i ett kortare ländstycke.

Visas inte på bild:
Loktömring som hänger från övre lokrem samt stångkoppelögla på lokorna, lösa draglinor.

Loktömringen fästes från övre lokrem och håller tömmarna ovanför snedremmen. Fastnar tömmarna under denna förlorar du mycket kontroll över hästen. Min plan är att ha en fastnitat D-ring i stället för att själv bestämma exakt vart tömmarna ligger mot lokorna.

Stångkoppelöglan används vid parkörningen och tistelstången till par fästes till selen här.

Lösa draglinor går från dragring till svangelen på en vagn, och är denna som skal dra vagnen för hästen. Skaklarna skal egentligen bara vila i sitt fäste, så att enbart vagnens tyngd skal ligga i däckeln, det är inte meningen att skaklarna ensam skall vara det hästen drar med. Med att använda draglinor och en rörlig svängel kan alltså hästen fritt röra sig på det sätt som är bäst lämpat för det tempo, rörelse och terräng utan att bli låst av skaklarna på samma sätt som om man enbart drar vagnen med skaklarna.
Det är inget större bekymmer med enbart skaklar på en lättare 2-hjuls vagn, har du större märker man ännu bättre fördelen med draglinor.

När man kör skall man dessutom ha ett riktig välanpassat körträns.
Självklart kan man använda ett vanlig ridträns att köra med, men enligt tävlingsreglement skall man ha ett eget körträns. Detta är av något bredare läder.
Inom brukskörning är det tradition att köra utan nosgrimma, men i tävlingar för Maraton, Precision och Dressyr skall det vara en nosgrimma.
Tränset på bilden är ett enkelt körträns, medans här ser ni ett mer anpassat till Dressyr.

på denna bilden ser ni kindstyckerna där bettet fästes, pannbandet, skugglappar, pannkläpp och käkrem.
Pannkläppens ända funktion är dekor, och för att dölja små vita stjärn i pannan så par där du har två likfärgade hästar men en har stjärn ser mer lika ut eksempelvis. I Dressyr har utseendet stor vikt, och man vinner mycket på att ha två helt lika hästar. Om jag skulle köpa en fjordhäst till, ungefär lika kroppsbyggnad som Kex, samma färg, skulle jag tjäna på att behålla pannkläppen då Kex har stjärn.

Skugglapparna är ju för att hindra hästen se saker bak sig och skärras av detta, exempelvis brå rörelser, saker som flyger förbi. Dock har jag mer tro på att ständigt miljöträna hästen både med och utan vagn så den är van vid händelser bakom sig.

Det syns inte så bra, men käkrämmen har ett spänne på båda sidor, detta är för att man i dressyren skall kunne spänna till samma hål på utsidan i par eller flerspann av olika sorter så det ser lika ut, även om man har hästar med något olik grovhet i huvudet.

Nosgrimman skall vara fast, alltså fästes den på kindstyckerna. Nosgrimma är ett krav för dressyren enligt tävlingsreglerna.

När det kommer till tömmarna säger tradition att man skal använda bruna tömmar vid finkörning, då man från gammalt av använde svarta tömmar endast vid begravning. Tömmarna skal dessutom av säkerhets-skäl ha två hål, ett innanför det andra, så att om det vanliga hålet skulle gå sönder kan man ta sig hem trygt och säkert med 'reserv-hålet'. Det är vanligt numera med att det ligger en lös rem innanföre som bara är lagom lång så det kurvar sig runt bettet fast utan något spänne, så att slitagen på tömmen till stor del blir där.

Gemensamt för alla arbets-seler är att alla delar utan aldeles för stor kunnighet kan bytas ut vid slitage. Det mest kluriga är bossorna/bossring och dragläder där det blir en del söm, medans allt av ettlagsläder brukar vara fäst med en nit eller ett spänne, och har man en stadig hand kan man skära ut det själv. I gamla dagar var bonden en lädermakare lika mycket som bonde, man höll vid sin sele själv. Med regelbunden lädervård håller en sele i många år utan behov att byta remmar, men det borde ändå ingå i den dagliga rutin att kolla över selen efter arbetet innan man hänger bort den.

Att sy själv eller anskaffa skydd som man fäster innanför däckel och bossorna minskar behovet att tvätta av selen efter varje arbetspass för att ta bort svette och smuts, men vid att man låter bli använda sådana saker och hellre väljer att tvätta av selen med en fuktad trasa för sen att ge det ett lager fett varannan gång upptäcker man lättare om det har börjat spricka upp och försvagas.

Text och bild: Rita Simonsen