2012-05-30 14:17 #0 av: Rita-S

En artikel i serien om hästraser som har blivit populära körhästar eller som sedan längre tid är framavlade till det. Det är nog få raser som har förändrats så mycket fram och tillbaka mellan lätt ridhäst och tung draghäst som just Oldenburgaren!

På 1600 talet började utvecklingen av en hästras under grevskapet Oldenburg i Tyskland. Detta gav senare namn till rasen som framkom under denna aveln. Den började som en enorm draghäst för att sen förändras till en mindre ridhäst, ändrades sen tillbaka till tung draghäst och återvände igen tillbaka mot en mindre ridhäst igen.

Basen för aveln var dom östfriesiska hästarna från  i nuvarande delstaten Niedersachsen vid floden Weser och i Holland. Initiativtagaren till denna aveln var greve Anton Günther av Oldenburg, en stor hästkännare och uppfödare som ville ha en grövre vagnshäst som även skulle klara av gårdsarbete bra. Med selektiv avel på dom östferiesiska hästarna iblandat blod från spanska och napolitanska hästar tog sakta men säkert det som skulle bli Oldenburgaren form. Hans favorithingst var Kranich, en hingst med starka spanska drag.


Bild från Wikipedia commons, ett måleri från 1989 som visar dåtidens vagnhästmodell av Oldenburgaren.

Under 1700 talet var rasen en stor och grov draghäst med mycket spanskt utseende, den kallades då Karossierpferd. Eftersom efterfrågan av något lättare, mer eleganta vagnshästar kom avlades det in en del engelsk fullblod och halvblodshästar mot slutet av 1800-talet så man fick en lättare häst. Rasen fick sen vara ostörd i nära 100 år till år 1897 där man igen började införa något lättare blod från Cleveland Bay, fullblodshästar och även Hanoveranern från Tyskland kom in i bilden här. Igen avlades rasen lättare än den hade varit och fick stanna så fram till första världskriget.

Fyrspannskusken Axel Olin har en oldenburgare i sitt spann. Foto: Pernillha Engström


På grund av att så många tyngre draghästar föll under det första världskrivet var bristen på gårdshästar stor och man siktade igen sig in på dom riktig tunga hästarna, och dom gamla tyska och italienska draghästarna kom igen in i bilden för att få en allsidig häst som dög till gårdsarbete så väl som armé och ridhäst. Denna trenden höll sig dock inte längre än över andra världskriget, där bensin och diesel gjorde behovet för dom tyngre raserna mindre och man åter igen blandade in lättare raser för att få den rasen vi känner i dag; en grövre halvblodsmodell som gör sig bra framföre vagn och lika bra med ryttare.


Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Rasen är en hyfsat stor ras med mankhöjd mellan 165-180 cm, och tack vare den stora andelen spansk blod är det en högrest och pampig häst. Den utmärker sig som vagnshäst, men även inom hoppning och fälttävlan brukar den göra det bra. Den är populär bland många manliga ryttare på grund av sin storlek och tyngd som bär upp en stor ryttare bra, och trots det stora inflytande från alla fullblod och spanska hästar har man lyckats bibehålla det stabila, lugna lynnet med hovarna väl planterade på marken. På grund av bakgrunden som tung vagnshäst är den trots fullblodets inflytande inte räknat som någon snabb häst, men den utmärker sig med rytmiska, mjuka och smidiga rörelser i alla gångarter.

Oldenburgeren går mot normalen på halvblod med att ha riktig hårda och sunda hovar, detta ett arv från det spanska och orientaliska blodet som användes i aveln. Även huvudet visar det spanska blodet med sin konkava nosrygg, mandelformade ögon och den högresta halsen och nacken. Halsen skall annars vara lång och kraftfull, och väl ansatt på muskulösa bogar. Bogarna finns kvar från vagnshästarna i förtiden, och även bringan skall vara mycket bred och muskulös.


Bilden är lånat från Wikipedia commons.

Manken är väl markerad, ryggen rak och muskulös med brett kors och lågt ansatt svans. Benen är långa och kraftiga, skall ha breda leder och väl åtskillda senor, hovarna är stora, välformade och breda vilket ger gott frånskjut både i hoppning och drag.

Lynnet är stabilt och lugnt men på samma tid energisk och arbetsvillig, och rasen mognar tidigt. Trots detta lever dom oftast länge om dom håller sig friska och oskadade. Den är inte särskilt rädd eller nervig av sig trots stort inflytande från hetsigare raser, utan går oftast tufft och modigt fram.

 

Text: Rita Simonsen


Fyrspannskusken Fredrik Persson har en oldenburgare i sitt spann; Sandakan, tidigare avelshingst på Flyinge.