Min unghingst Orcado tog några månader på sig innan jag till sist vågar säga att han är helt inkörd (dock fortlöper förstås utbildningen). Medan mitt sto Orchidéa har tagit på sig över ett år att ens drömma om att sätta för rockard. Idag fick jag köra henne för en tredje gång och jag kunde inte vara lyckligare eller tacksammare. Att få sitta bakom henne, känna hur hon drar och svarar på varje vink - det är en oslagbar känsla. Jag älskar henne så mycket precis som den hon är och jag tänker varje gång jag ser henne att; Du är värd all tid i världen för att du ska må bra. 

Målet 2016 med Orchidéa var att möjligtvis få sitta bakom henne i en pulka i vinter. Bara för att helt enkelt lägga ribban lågt och våga ge henne all tid hon behöver. Och idag drar hon vagnen som om hon inte gjort annat. Åh, är så stolt. 

Vill gärna höra mer solskenshistorier! ❤️