Världsrekorden för världens största häst hålls fortfarande av den engelska hingsten Mammoth född 1848, han mätte 2,18 i mankhöjd och vägde ungefär 1,5 ton. Även om shiren får bra konkurrens från raser som Clydesdale, Percheron och Brabanten är den fortfarande den största rasen med mankhöjd som sällan går under 170 för hingstar.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Sin storlek till trots är den ett relativt slankt kallblod och gör det även bra som riddjur.

Shiren utvecklades från Destrierhästen, en häst som var mycket populär som stridshäst under tidig medelålder både i England och i övriga europa. Denna rasen är väl dokumenterad från 1100- och 1200-talet framåt, men var förvånande nog inte särskillt stor. Rasen var grovbyggd och högrest, men av cob-typ med mankhöjd runt 150 cm. Det var dock en ansenlig storlek på denna tiden då dom flesta hästar inte rundade mer än 130-140 på denna tiden. Notera att människan inte hade någon ruvande storlek själv heller dessutom.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

På 1500-talet anlitades holländska ingenjörer för att hjälpa dränera engelska våtmarker och dom förde med sig den välbekanta Frieserhästen. Avel mellan Destrierhästen och Frieser ledde till den engelska rasen Old English Black som sen försvann och avlades in i både Shire och Clydesdale. Varför rasen fick detta namnet är det ingen som riktig vet, svart var inte ens en vanlig färg inom rasen, men man gissar det är för att visa släktskapet till den svarta Friesern. En viss korsavel mellan Clydesdale och Shire fortgick genom tiderna, men numera är det inte mycket korsavel då man jobbar aktivt med att rena rasen. 

Det var en Old English Black hingst som anses vara Shirens stamfader, en hingst vid namn Packington Blind Horse som tjänstgjorde som avelshingst mellan 1755 och 1770 men i realiteten hade rasen varit under utveckling redan några hundra år redan då. På denna tiden hade rasen namnet English Cart Horse. Den första rasföreningen fick därmed namnet English Cart Horse Society när den bildades i 1876, och i 1878 startades den första stamboken. 1884 ändrades namnet på föreningen till Shire Horse Society och sedan dess kallades rasen helt enkelt för Shire.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Efter andra världskriget upplevde Shiren samma nedgång i efterfråga som alla andra arbetshästar, men rasen har varit starkare än andra på grund av sin storlek som gör rasen lämpad som maffiga paradhästar, pukhästar (med trummslagare på ryggen) och till andra uppvisningar och parader. Shirehästen har för sin villighet att lära och arbeta blivit populära även inom cirkus och lämpar sig ypperligt till voltige och annat. Rasen hoppar förvånande bra på grund av sin lätta kroppsbyggnad, och gör det rätt bra inom barocken och klassisk Dressyr med om dom inte är för grova.

År 1924 ville man mäta styrkan på rasen och två hästar kopplades till ett dynometer för att mäta dragkraften. Det räckte inte till… Domarna uppskattade då dragkraften till runt 5 ton. Samma paret fick genomgå ett annat styrkeprov där dom skulle dra en 18.5 ton tung sten på hal stenlagt bana, och den bakra hästen började dra stenen innan ens den främre hade kopplats till.

Som ras är den högrest och vackert byggd, ett arv från Frieserblodet. Huvudet är medelstort med något konvex nosrygg.  Pannan är bred och ögonen är stora och har ofta ett mycket mild och from blick. Öronen är små och välformade, halsen är mycket lång och vackert böjd, även det från Frieserblodet.

Kroppen är kompakt och ryggen bred och väl muskelsatt. Korset sluttande och muskulöst. Benen är långa och välmusklade, med rikligt med hovskägg som gärna börjar redan vid knäna på baksidan av foten. Detta leder tyvärr till en del problem med mugg och skabb på grund av mängden hovskägg. Hovkvaliteten kan vara varierande, vissa blodslinjer har problem med dålig hovkvalitet och hovsprickor, böld och andra problem, men det följer vissa blodslinjer som sagt och jobbas på att avlas bort.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Mankhöjden ligger oftast mellan 170 och 195, och man forsöker undvika avla dom för ofta över 2 meter på grund av tätheten i skeletten. Färgen går oftast i svart, brun och skimmel, med eller utan avteckningar på svart och brun.

Rasen utmärker sig som vänlig och lätt att hantera, mild och trevlig. Arbetar villigt och gärna, lätt att styra och träna. Dom har ändå ett mycket vaket lynne, pigga och glada men inte hetsiga eller heta på gröten. Rörelserna är trots sin storlek fjädrande och luftiga och galoppen rätt stor. Man förmodar att Frieserblodet har inverkat mycket på rörelserna här.

Text: Rita Simonsen