Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Friesern är ett kallblod av varmblodstyp och har en vacker och fyllig man och svans, och är av grövre kroppstyp. Rasen har utvecklats över 2000 år i Friesenland i Nederländerna med rötter i den primitiva skogshästen. Den räknas nu i dag som en av dom äldsta kallblodsraserna i världen, och den första beskrivningen av hästen hittar vi hos den romerska historikern Tacitus som levde mellan år 55 och 120 e. kr. Beskrivningen löd "en hästras med urgamla anor" och beskrev dess värde som en lätt men stark arbetshäst. Han beskrev den dessutom som ovanligt ful.

Under medeltiden blev Friesenland känd för sin avel av stridshästar, rasen var då en rätt stor och tung stridshäst avlat för att bära upp en storvuxen riddare i full rustning och med vapen. Mellan 500 och 1500 talet lades stor vikt på att avla rasen vackrare, och under korstågen togs många araber som krigsbyte och användes då för att förbättra och forskönna många raser runtom i Europa, även friesern. Från runt 1500 talet har rasen inte ändrat sig särskillt mycket, förutom att man har avlat bort dom andra färgerna som fram till medelålder fortfarande var mycket vanliga.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Under 80års-kriget mellan Nederländerna och Spanien år 1568 och 1648 resulterade det tillgång på andalusiska hingstar, och resultatet var en häst som ofta kallades "den dansande hästen", med sin högresta hållning och sina höga benlyft särskillt i traven verkade den dansa fram och var populär till parader och representationer.

Så tidigt som 1276 registrerades försäljning av friesiska hästar till andra länder, och frieserhästar såldes även till England. Även nederländska arbetare tog med sig sina hästar til andra länder för att utföra arbete, bland annat hade friesern inflytande på shirehästen i England. Synnerligen Tyskland blev mycket kära i den stolta och numera vackra hästen, och den användes flittig brevid arab och fullblod för att förädla och förbättra både här och där, särskillt under utvecklingen av Württembergare och Oldenburgaren, samt i storbrittanien under förbättring av raser som fellponny, dalesponny, och Old English Black. Fellponnyn går i dag under smeknamnet "Ponnyfriesern" på grund av sitt uppenbara släktskap med rasen.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons, och är en historisk avbildning av avenlshingsten Alva 113.

Vid 1800 talets början ändrades behovet för stridshästar. Från att behöva vara grova och starka för att klara av att bära upp riddare i rustning behövde man nu en lättare och snabbare typ, vilket ledde till att många kallblodstyper helt dog ut och ersattes av varmblodsraser. Enda anledningen till att barocktyp-hästar som Frieser, Andalusier och Lippizaner överlevde detta var att de olika hoven runtom envisades på att använda dessa majestetiska och högresta raser och inget annat. Fortfarande använde nederländska bönder rasen inom lantbruket, men nu fick den tung konkurrans från tyngre raser som exempelvis Ardennern. Under slutet av 1800-talet var därmed friesern i fara för att dö ut helt trots hovet som vidhöll på att använda denna rasen.

Den 1 maj 1879 startades därmed den första stamboken för att hålla koll på avelsmaterialet, så man kunde undvika för mycket inavel. Den är i dag Hollands äldsta stambok.

På grund av interesset för travet höll friesern på att utavlas helt till fördel för travstammar, och i 1913 fanns bara 3 renrasiga hingstar registrerade i Friesenland. Rasen har alltid varit utsatt för korsningsavel och inavel av andra raser, och föreningen delade redan upp registret när första stamboken skapades för att hålla reda på även korsningar. pga den ökande aveln av korsningar slogs dessa två register i hop i 1907, och de var sammanfogade fram till 1915 när man oroade sig för frieserns renhet och man delade åter upp stamboken i renrasiga och korsningar.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Man hämtade då in hjälp från renrasiga hingstar utanför landet och letade upp renrasiga ston överallt både innanför och utanför landet, men endast djur med stamtavla väl känd användes. Med ett hårt arbete lyckades man rädda rasen från utrotning, och under andra världskriget skjöt rasen i vädret i populäritet då det var brist på både fordon  och drivmedel, folket tvingades återgå till hästkraft och friesern fick en ny glanstid. Rasen avlades därmed snabbt upp igen, rassällskapet fick titeln "kungligt" i 1954. Den svenska frieserforeningen startades i 1992, endast ca 10 hästar fanns i Sverige då. I dag finns endast 80 godkända hingstar och nästan all avel sker i Nederländerna eller under uppsikt av FPS. Det finns runt 40 000 registrerade friesers, varav ungefär 200 finns i Sverige.

I 1960 började en ny kris när tillgång på fordon och drivmedel igen ökade, i 1965 fanns endast 500 renrasiga ston stambokförda. Tack vare populäriteten som vagnhäst och ridhäst har efterfrågan igen ökat, och rasen är på väg upp igen.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Den enda godkända färgen i dag är svart. Dock har dom under senaste åren tillåtits att inte vara helt 100% djupt svarta utan man får även avla på individer som är mattare svart i färgen. Många friesers blir dessutom solblekade och kan se lätt bruna ut på håll. Inga vita avteckningar tillåts, endast ett fåtal vita strån i pannan kan godkännas, eller en absolutt minimal vit stjärna.

Huvudet är rätt långt med små öron och ögonen är mellanstora. Blicken skall vara vaken och pigg, men vänlig. Rasens rörelser skall vara luftiga och stora, synnerligen travet skall utmärka sig med höga benlyft. Rörelserna skall dessutom vara rytmiska, flytande och goda.

Av lynne är den vänlig och glad, arbetsam och mycket framåt. Den är nyfiken, orädd och lärvillig vilket gör den populär i Dressyr och i cirkus, och korsningar med fullblod gör det mycket bra på tävlingsbanan. Det är exempelvis frieserhästar som har rekordet för spannkörning sedan år 2000 med hela 80 hästar framför samma vagn.

Bilden är lånat från Wikipedia Commons.

Kroppsbyggnad delas in i den gamla och den moderna typen.

Den gamla typen är rätt kraftig med korta ben, inriktat på gårdsarbetet. Den påminner mycket mer om exempelvis nordsvensken i sin kroppsbyggnad, väsentlig grövre byggat än den friesern som används inom ridning i dag, längre rygg, kortare hals och mer tydlig kallblod i typen. Den har bred bringa, kraftig och muskulös kropp. Detta är den modellen som avlades under sena 1800talet och inpå 1900 talet.

Den moderna typen är den högresta modellen vi alla har blivit så kära i, med lång och kurvad hals, kortare rygg och längre ben. Kroppsbyggnaden är mer smäcker än sin gårds-släktning, och man har igen gått tillbaka till hur friesern såg ut på 1700-talet då dom främst användes som dragare framför paradvagnar och under uppvisningar.

I dag är avel på båda typer vanlig, och skillnaden är rätt minimal för det otränade ögat. Skillnaden visar sig främst i djurets resning när den travar. Det är dock den moderna typen som är dominerande utanför Nederländerna, och det är mest bönder i Friesenland som fortfarnde avlar den gamla grövre gårdstypen.

Text : Rita Simonsen